Niklas Laninges nyhetsbrev #180
Idag gnäller jag på spelutvecklare och reklambyråer, men hyllar Volvo (och mig själv).
Godmorgon
Semestern är runt hörnet och tack vare ihärdigt arbete och många hejarop från läsare och kunder ser jag och kollegorna på Nordic Behaviour Group ut att ha en väldigt kul höst framför oss med stora projekt kring viktiga beteendeutmaningar inom energianvändning, avfallshantering och en dos hälsa.
Kul! Tack till alla er som sprider ordet om våra beteendeprojekt!
Så till dagens meny, som i ärlighetens namn blev en ganska barsk sådan:
Åsikt: Barns uppmärksamhet blir sämre hävdar Epic games, men ser inte hur man själva bidrar till utvecklingen
Dispinspiration: ISLAGIATT-varning och psychologywashing i trafiksvängen
Inspiration: Några exempel om att kommunicera nyttan av hållbarhetsinitiativ
Läst i veckan: Anomalin av Hervé Le Tellier
Shameless promotion
Är det Epic Games fel att barns uppmärksamhet blir sämre?
Förra veckan var jag som bekant på konferens i Bergen. Temat var media och teknik. Bland föreläsarna fanns, förutom jag, bland annat representanter från NVIDIA och Epic Games. De sistnämnda är som många vet skaparna av kioskvältaren Fortnite.
I sin föreläsning berättade en Epic Games-man stolt om deras samarbete med Nickelodeon och NFL. Problemet, menade han, är att barn idag inte har uppmärksamhet nog för att kolla på amerikansk fotboll. Givetvis ett märkligt påstående, inte minst för att sporten redan är den mest tiktokifierade sporten som finns.
Lösningen, hävdade samma person, stavas AR – augmented reality. Under julen så testade Epic att addera digitala element i en fotbollsmatch som ett sätt att engagera yngre tittare. Här är några exempel på hur det såg ut:
Med risk för att komma ut som världens mest konservativa gubbpsykolog men har det inte alltid varit så att föräldrar, syskon och vänner alltid behövt “skola in” yngre generationer i att uppskatta sport? Det finns en tröskel, men detta är en tröskel man tar sig över tillsammans utan virtuellt eller hjälp från en barnkanal.
Kan det vara så att Epic Games har tagit fel på vilket håll sambandet går? Barns uppmärksamhet kanske blir sämre (många säger ju det) men beror det inte på att aktörer som just Epic Games tvångsmässigt måste slipa ner minsta lilla friktion som användarna upplever?
Nedan kan du se en sammanställning av kampanjen. Jag vill varna känsliga tittare för att klippet riskerar att lämna dig bra matt och utan hopp om framtiden. Tyvärr tror jag inte att vi kan bromsa denna utveckling. Istället förutspår jag:
Melodifestivalen 2025 kommer med en AR-app där barn och vuxna kan manipulera showen så att den passar ens egna preferenser.
2030 kommer den första AR-musikfestivalen där du med dålig uppmärksamhet tar på dig dina Apple Vision Pro 3 och vips så förvandlas hela festivalområdet till ett spel.
2035 sänds Sveriges första interpellationsdebatt i Metaverse, du väljer själv vilka kläder dina politiker ska bära. Är deras meningar är för långa kan du lätt slå på funktionen “fun speak” så kortas debatten ner till ett rappt och roligt meme som summerar det viktigaste.
Era larviga musiklösningar förändrar inga beteenden
En lika larvig grej som Epic Games tafatta försök att engagera barn i amerikans fotboll är reklambyråer som försöker pollera sina dåliga idéer genom att hävda att de “grundar sig på psykologisk forskning”. Detta är så mycket snark att jag nästan somnar framför tangentbordet, men tillåt mig utveckla min frustration.
I snart tio år har jag fått mejl från reklamare som “önskar få lite forskning om ämne X”. Passande nog har de aldrig en större budget än att man som psykolog kan lägga mer än en dag på researchen. I början var detta något som jag och mina gamla kollegor på Psykologifabriken tacksamt tog oss an. Först senare fick jag höra via omvägar att samma byråer sålde våra “rapporter” för det femdubbla till sina kunder. Än värre var att man sedan lät denna grunda research bära ett helt koncept för en kampanj, en dålig sajt och på senare år – en app som ingen laddar ner.
I veckan är det reklambyrån Garbergs och drivmedelsföretaget ST1 som lyckas med konststycket att kombinera greenwashing med psychologywashing. Resultatet blev en ISLAGIATT av guds nåde. Tyvärr har man lyckats dra in superpsykologen, geniet och hedersknyfeln Björn Hedensjö i projektet. Om Björn och de psykologiska teorierna blivit kidnappade på samma sätt som de brukade bli för oss på Psykologifabriken så vet jag att Björn inte ska klandras för något här.
Jag slösar inte tecken på att förklara denna ISLAGIATT-lösning men jag kan säga så mycket som att den påminner om en annan trafiklösning som sannolikt haft noll effekt på önskat beteenden: vägar som spelar upp musik.
Det tråkiga i sammanhanget är ju att reklambyråer faktiskt fyller en funktion. De är kreativa, är experter på gestaltning, på distribution och är i regel jäkligt roliga. Tyvärr lider de av någon sorts bipolaritet som innebär att de i ena stunden har så pass lågt självförtroende att de tror att de behöver en psykologisk teori att stödja sina galna idéer på. I nästa sekund har de så mycket hybris att de tar två sidor psykologi och påstår sig ha tillräckligt på fötterna för att lösa komplexa utmaningar som dödsfall i trafiken och förbrukning av drivmedel.
Så kan man kommunicera nyttan av hållbarhetsinitiativ
Att de flesta hållbarhetsutmaningar kräver beteendeförändring är ju uppenbart för de flesta. Att hållbarhetsinitiativ i regel har en direkt affärsnytta börjar också bli uppenbart för många. I veckan har jag stött på en rad fina exempel som lyckats kommunicera information om utsläpp, energianvändning och vinster av hållbarhetssatsningar på ett bra sätt.
Det är ingen hemlighet att vi människor inte är skapta för att förstå stora och abstrakta siffror, speciellt när dessa handlar om en hypotetisk framtid. Här får du därför tre exempel på organisationer som gjort sin hemläxa vilket resulterat i fin fin kommunikation.
Först ut har vi Nordstedts förslagschef Patrik Hadenius som i sitt nyhetsbrev Bokonsdag för fram ett argument för böcker som jag inte hört tidigare. Då böcker är något av en favoritprodukt, och Patrik är lite av en favoritperson, tar jag mig friheten att citera honom:
På skärmen visas precis vad den danska kollegan efterlyste. Det står att ett exemplar av Memoria släpper ut 528 gram koldioxidekvivalenter. Det är ungefär samma utsläpp som från två glas mjölk.
En hamburgare släpper ut 2 kg, en flygresa till Helsingfors 64 kg. En bok släpper ut betydligt mindre – och räcker längre.
Så här visas exempelvis miljöpåverkan för boken Enkla och roliga fakta om dinosaurier på Nordstedts hemsida:
Här näst vill jag slå ett slag slag för Örebrobostäders hållbarhetsrapport från 2022. I den kan man bland annat läsa om bolagets imponerande resa som fått dem att minska sin förbrukning av elenergi med 52 procent sedan 2005. Man får också en enkel visualisering över vilka områden som är viktigast i bolagets färdplan mot klimatneutralitet. Som du ser blir det lätt att se vad som spelar roll och vad som mest är av symbolvärde.
Till sist en bubblare – Volvo och deras hållbarhetsrapport för bildelningstjänsten On demand (känd från nyhetsbrev #179). Även om den här typen av material främst handlar om reklam så ser jag inga problem med att hylla bra sådan. Som du just läst så finns det ju larvigt mycket dålig sådan.
Några av de saker jag tar med mig från Volvos rapport:
Genomsnitts boytan i Sverige är 42 kvadratmeter, genomsnitts parkeringsyta är 50 kvadratmeter (här borde Volvo förtydligat om all p-yta i Sverige ingår i beräkningen).
Enligt Volvos egna studier så ersätter varje delad bil elva privatägda bilar.
Volvos delade bilar har således möjligheten att redan idag ersätta p-yta motsvarande 23 fotbollsplaner.
Läst i veckan
Anomalin av Hervé Le Tellier är en skruvad berättelse om en rad karaktärer som alla drabbas av en minst sagt annorlunda flygplansolycka. Här får du en bok med korta kapitel, välskrivna karaktärer och en twist som jag aldrig stött på tidigare.
Läsvärd!
Shameless promotion
I veckan klassificerar min talarbyrå mig som “matnyttig”, smickrande.
Än mer smickrad blev jag när följande dök upp i min inkorg efter min föreläsning på Future Week i Bergen:
Hur får jag publiken att tappa andan? Ja, sannolikt var det innehållet men nog bidrog dessa powermoves också:
Här sa jag nog något smart…
Säkert en bild från den del av föreläsningen där tempot går ner, och allvaret upp.
Inte ett öga torrt.
Jag är aldrig så glad som när jag får visa upp QR-koden som leder till sidan där man blir nyhetsbrevsprenumerant.